Guds eld sprider sig – Johannesevangeliet kapitel 2

Författare: 
Erkki Koskenniemi
Översättning: 
Boris Sandberg

Bröllopet i Kaana 2:1-12

Den första underberättelse som Johannes berättar saknas i de andra evangelierna. Vi rör oss nu i Galliléen, i en stad, som vi inte vet var den var belägen. Det är fråga om en österländsk bröllopsfest där man bjöd på en stadig måltid. Så tar vinet slut mitt i festen men Jesus räddar det unga parets fest genom att förvandla 600 liter vatten till förstklassigt vin. Johannes berättar att lärjungarna hade sett Jesu härlighet och trott på honom.

Vad undervisar berättelsen oss om? I Gamla Testamentet har vinet sin symboliska betydelse. Till den underbara frälsning som Gud ger hör överflöd och festliga rätter. (1 Mos. 49:8-12). När Jesus nu räddar festen ger Johannes kanske en antydan om att mitt ibland Guds folk finns en stark frälsare.

En annan sak – som man alltför sällan talar om – är det, hur Jesus förhåller sig till det unga paret och deras bröllopsfest. Även om han kallade vissa människor att lämna allt bakom sig och följa honom, så föraktade han inte familjen på något sätt. Tvärtom så får normalt familjeliv hans tydliga välsignelse.

Hur Bibeln förhåller sig till vin? Att dricka sig full är en allvarlig synd, men Bibeln kräver inte absolutism (att man helt avstår från alkohol). Det är dock en mycket god och rekommendabel livsstil som vilken annan disciplinär livsstil, men man får inte sätta det som något krav för någon. På det här sättet har den smala vägens grindstolpar satts på plats – var och en bedömer själv i sitt samvete på vilken vägren man går. Det är fel och fördärvande att handla i strid med sitt eget samvete.

En parentes : Johannes och synoptikerna

Ibland är det svårt att få Johannes evangelium att passa ihop med de tre första evangelierna. Detta faktum framgår bl.a. av följande berättelse: De tre första evangelisterna berättar om Jesu verksamhet i Galliléen, hans resa mot Jerusalem och om hans död och uppståndelse. Det faktum att Jesus renade templet i Jerusalem placerar de alla till de sista dagarna av Jesu liv. Johannes förefaller att beskriva händelsen på ett helt annat sätt. Jesus besöker Jerusalem flera gånger, också på påskhögtiden och verkar offentligt under flera års tid. Johannes placerar reningen av templet utanför denna offentliga verksamhet.

Forskarna är oeniga huruvida Johannes är historiskt mer tillförlitlig än synoptikerna eller tvärtom. Det är mycket möjligt att Jesus undervisade en mindre lärjungakrets längre än de andra och framträdde slutligen offentligt först senare. Å andra sidan är det möjligt att Johannes flyttade händelsen med avsikt till början av Jesu verksamhet: Då kan åtminstone ingen missförstå Jesus och ta honom som en politisk ledare.

Vi måste nöja oss med att dra de stora linjerna utan att drunkna i de i och för sig intressanta detaljerna. Endast en uppmärksam läsare av Bibeln lägger märke till skillnaden mellan Johannes och synoptikerna. Alla fyra evangelisterna berättar såväl om tempelreningen som om Jesu lidande och uppståndelse. Biografier är de ändå inte fastän de har bevarat många historiskt tillförlitliga uppgifter. De har skrivits för att vi skulle tro på Kristus. Fyra evangelisters vittnesbörd är, trots spänningarna, rikare och mer omfattande än en enskild evangelists beskrivning.

Jesus renar templet 2:13-25

De människomassor som svärmar kring tempel under antiken såväl som i vår tid gav upphov till de marknader som hör till. Tiggarna tog sina platser i besittning. Judarna hade endast ett tempel där de kunde offra till Gud. De som kom för att offra behövde förutom logi och matbetjäning också mycket offerdjur, som bjöds ut i en anmärkningsvärd mängd. Tempelskatten fick man betala endast med speciella judiska pengar, varför valutaväxlingen hade sin egen omfattande andel i marknadsbruset. Översteprästernas bostäder, som man grävt ut, visar att alla dessa tjänster gav prästadeln möjlighet att leva ett synnerligen utsvävande liv. Inte att undra på att templets egentliga ändamål kunde falla i glömska.

Att rena templet var en radikal handling, som både synoptikerna och Johannes berättar synnerligen samstämmigt om själva händelsen. Jesus drev ut ur templet allt marknadsfolk som av den heliga platsen hade gjort ett rövarnäste. Denna händelse påminde varje jude som kände till Gamla testamentet om profeten Malakis ord:

Se, jag skall sända min budbärare och han skall bereda vägen för mig. Och den Herre som ni söker skall plötsligt komma till sitt tempel, förbundets ängel som ni längtar efter. Se, han kommer, säger Herren Sebaot. Men vem kan uthärda den dag då han kommer, och vem kan bestå när han uppenbarar sig? Ty han är som en guldsmeds eld och som en tvättares såpa. Likt en guldsmed skall han sätta sig ner och rena silvret. Han skall rena Levi söner, luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram åt Herren en offergåva i rättfärdighet.”
(Mal. 3:1-4).

Ett annat viktigt ställe i Gamla testamentet är Psalm 69:10. Senare förstod lärjungarna att den psalmen var en förutsägelse om Jesus.

Jesu svar till judarna är en för det fjärde evangeliet typisk avsiktlig gåtfullhet. Varje åhörare föreställde sig att han talade om den ståtliga tempelbyggnaden, men i verkligheten talade han om sin egen kropp. På det här sättet blir Jesu död och uppståndelse uppenbar redan i det här skedet av evangeliet. Vi ser en viss likhet med Messias-hemligheten i Markus evangelium: Kristus talar tillräckligt tydligt om sitt herravälde, men folket förstod inte det talet.

Den av Johannes fastställda tidsbestämningen – 46 år efter påbörjandet av tempelbygget – är förvånansvärt detaljerad och med hjälp av den kan man bestämma året för påskhögtiden. Tempelbygget började 20/19 f.Kr. Om uppgifterna stämmer är året 29 eller 30.

I det här kapitlets sista verser stöter vi igen på frågan om undrens betydelse. Jesus gör tecken och tack vare dessa sätter folk sin tro till honom. Härmed har således tecknen i Johannes evangelium sin egen viktiga betydelse. Evangelisten betonar dock samtidigt Jesu bedömning av undren genom vilken han ger tron på under dess rätta plats: Jesus anförtrodde sig inte åt människor eftersom han visste att människans tro är svag.