Johannesevangeliet

Författare: 
Erkki Koskenniemi
Översättning: 
Boris Sandberg

Läs Johannesevangeliet:
Bibel 2000 (bibeln.se)
Svenska Folkbibeln 2015 (folkbibeln.net)


Inledning till evangeliet enligt Johannes

Utöver de tre synoptiska evangelierna innehåller Nya Testamentet också Johannes evangelium, som anses vara det yngsta och som är olikt de synoptiska på flera olika sätt.

Den avgörande frågan med tanke på tolkningen av Johannesevangeliet är frågan om den tradition som utgör bakgrunden till verket. Vad man tänker om den här saken bestämmer hur man förhåller sig till evangeliet: Antingen är evangeliet av ett sent datum, ett verk som återspeglar den tidiga kyrkans förkunnelse, eller så finns i bakgrunden en i urkyrkan betydelsefull gestalt eller stark traditionsström som sträcker sig ända till den historiske Jesus.

Tidiga källor nämner en urkyrkans jätte. Biskop Polykrates (ca. 190) i Mindre Asien nämner Johannes, ”som lutade sig mot Herrens bröst och som blev en präst, vittne och lärare som bar en sköld och som nu vilar i Efesos.” Polykrates föddes omkr. år 125. Han hade en grundlig kännedom om traditionen i Mindre Asien. Han påstår om nämnda Johannes att han inte var apostel (vilket han påstår om Filippos som han också nämner).
Enligt Eirenaios (Irenaeus) ”gav också Johannes, Herrens lärjunge, han som också lutade sig mot hans bröst, ut sitt evangelium när han levde i Mindre Asien i Efesos”. Inte heller Eirenaios kallar denna författare för apostel.
Biskopen i Hierapolis förefaller att ha omnämnt två personer med namnet Johannes ungefär år 130: ”vad Andreas eller Petrus sade, eller vad Filippos, Tomas eller Jakob, eller vad Johannes eller Matteus eller någon annan av Herrens lärjungar sade, eller vad Aristion och den gamle Johannes, Herrens lärjungar säger”.

Den förstnämnda Johannes förefaller att vara en lärjunge, den senare, ”gamlingen Johannes”, en gestalt som ännu på den tiden fanns i människornas minne.

Enligt Johannes evangeliums eget vittnesbörd stöder sig Johannes på en stark auktoritet i urkyrkan, en som vågar jämställa sig med Petrus och till och med ställa sig över honom. Det finns skäl att ta traditionen på allvar: Visserligen är det svårt att på den grunden bedöma huruvida man kommer till att det fanns en Johannes eller två, en apostel och en gammal och högt respekterad lärare.

Johannes evangelium, Johannes breven 1-3 (och delvis också Johannes uppenbarelse) innehåller mycket gemensamt och det är lätt att placera dem inom samma johanneiska litteratur. Det är dock vågat att påstå att de skrivits av en och samma författare (Upp. är knappast). I vilket fall som helst gör breven upp med den läromässiga upplösningen som förekom i omgivningen, och på vilken de reagerar rätt våldsamt.

Johannes är det yngsta bland evangelierna och av tradition har man antagit att han känt till och använt sina föregångare. Den här uppfattningen är utan tvivel den rätta fastän många forskare numera anser att Johannes inte kände till Synoptikerna. Det finns dock rikligt av gemensamt material och lika många olika sätt som Johannes använder det på (t.ex. tempelrensningen i början av Jesu verksamhet, Joh 2:13-16; Petrus bekännelse, 6:67-71; smörjelsen i Betania, 12:1-8; undret med fiskafänget, 21:1-14).

Men enligt alla evangelister fick Jesus verksamhet sin början hos Johannes Döparen. Markus och synoptikerna som ansluter sig till honom berättar att Jesus verkat i Galliléen och dess närmaste omgivning och efter det påbörjat sin avgörande resa till Jerusalem. I Johannes evangelium besöker Jesus Jerusalem ofta (2:13; 5:1; 7:10). Beskrivningen av verksamheten placerar sig således inom en betydligt längre tidsrymd (Johannes nämner tre påskhögtider: 2:13; 6:4; 11:55). Att placera de olika händelserna på kartan är inte helt problemfritt: i 3:22 beger Jesus sig till Judéen, där han enligt 2:23 redan befinner sig, och i kapitel fem är han i Jerusalem, men i kapitel sex i Galliléen. Det här och t.ex. den förflyttning som sker efter 14:31 till avsnittet kapitlen 15-16 låter förstå att verket inte är så omsorgsfullt disponerat. Vissa forskare har räknat med en komplicerad och långt utdragen redaktionsprocess, andra räknat med flera olika källor.

Johannes evangelium är med början från prologen ett starkt teologiskt verk. Detta faktum framgår av olika material, som av samtal (Jesus och Nikodemus, Joh 3), av underberättelserna (t.ex. botande av den blinde, Joh 9) och naturligtvis av lidandeshistorien. Johannes förenar med varandra den yttersta domen (5:28-29; 12:48) och den s.k. presentiska eskatologin: Den, som har funnit Jesus, har redan övergått från döden till livet (4:23; 11:25-26). Dopet (Joh 3) och nattvarden (joh 6) förekommer, men på ett förtäckt sätt.

Verket har tydligt två huvuddelar:
Kapitlen 1-12 behandlar Guds Sons undervisningsverksamhet bland människorna.
Kapitlen 12-20 lidandeshistorien.
Kapitel 21 är verkets epilog.