Visheten kallar till fest – Johannesevangeliet kapitel 6

Författare: 
Erkki Koskenniemi
Översättning: 
Boris Sandberg

Vi har under studiet av det här evangeliet sett, att Johannes går i många fall sina egna vägar jämförd med synoptikerna. Nu, i det sjätte kapitlet, kommer de olika stigarna samman på flera punkter. Också i Markus evangeliet följder brödundret efter att Jesus gått på vattnet. Samma ämnen upprepas annars också: man kräver att Jesus ska visa något tecken (Mark. 8:11-13) och Petrus bekänner Kristus (Mark. 8:27). Både hos Markus och Johannes tar Kristi väg nu tydligt av mot skam och förnedring. Vi kan vara så gott som säkra på att Johannes har känt till Markus evangelium eller åtminstone den tradering [det som noggrant muntligt berättats vidare], som ligger till grund för hans evangelium.

För den som kommer ihåg att Johannes tiger om nattvardens instiftelse är det överraskande att läsa sjätte kapitlet. Evangelisten talar inte ens en enda gång direkt om nattvarden. Ändå är det omöjligt att förstå sjätte kapitlet på annat sätt än att han hela tiden syftar på nattvardens åtnjutande.

Forskare har inte kunnat förklara varför Johannes talar endast på ett fördolt sätt om både nattvarden och om dopet. Kanske han förlitade sig på sina föregångares verk – och framför allt på Markus – och ville annars också tala till dem som kände till nödvändiga basfakta. Eller så ville han inte sprida Guds rikes hemligheter öppet för alla att se.

Sjätte kapitlet kan förstås utifrån det femte. I slutet på det femte kapitlet talar Jesus om hur redan Moses vittnar om honom. Även om judarna inte fann det här vittnesbördet om honom i sina heliga böcker så kan Kristi verk och person ses redan på Gamla Testamentets blad. Just till det här hör både brödundret och att Jesus går på vattnet kopplat.

Brödundret 6:1-15

För några århundraden sen var det en otänkbar tanke för många lärda människor att Jesus verkligen skulle ha gett mat åt tusentals människor. För det första så skulle det ha varit ett under och mot naturlagarna. Under sker inte. För det andra, tänkte man, att Jesus ändå var något mer än en som gjorde att bröd blev flera bröd. Därför bortförklarade man undret så, att Jesus i verkligheten inte ökade brödens antal, utan att han fick med sitt fina exempel folk att dela med sig av sitt eget bröd till dem som var hungriga.

Egentligen borde den som läser om brödundret öppna Gamla Testamentet och den här gången läsa 2 Kung. 4:42-44. Händelsernas gång är med tanke på samtalet nästan helt identisk med motsvarande i Johannes evangelium. Vi förstår nu också det, att människorna anser att Jesus är en profet på grund av undren. De stora gärningar som Gud gjorde bland sitt folk i forna dagar upprepas nu. Vi förstår vad det här betydde under en tid då man ivrigt väntade på att Guds rike skulle komma på ett synligt sätt mitt ibland folket.

Händelsens skrämmande drag är just den olycka som kommer med framgången. Människorna såg undret, medgav att det var Gud som åstadkom det, men just genom att göra så förkastade de Guds Son. Jesus var inte en brödmessias. Man fick inte söka honom bara för att det yttre livet skulle ordna sig. Undren syftade till att inta hjärtat.

Jesus uppenbarar sig för människorna 6:16-21

Att Israels folk befriades ur slaveriet i Egypten, manna-undret och den underbara räddningen och när Röda havet delade sig mitt i tu framför israeliterna har med varandra att göra. På det här sättet vittnar de heliga skrifterna om Kristus som upprepar motsvarande under. Här är sambandet med synoptikerna tydligt. I Johannes berättelse är det inte bara fråga om hur Jesus som genom ett under går på vattnet, utan också ”landstigningsundret” – fastän de hade rott 5-6 kilometer, så kom båten till destinationens hamn samtidigt som Jesus anlände landvägen.

Jesus, livets bröd 6:22-59

Vi har redan vant oss vid att Johannes inte berättar underberättelser endast därför att under är spännande och intressanta. Jesu under/tecken pekar alltid samtidigt på en djupare och större sak. Så sker också nu: På bespisningsundret följer en diskussion om livets bröd. Berättelsens omskakande drag är detta: genom att Jesus gör ett väldigt under blir han missförstådd och förskjuten.

Ur den rika och omfattande avsnittet kan vi ta fram endast några saker. När Jesus talar om livets bröd finns hela tiden åtminstone tre lager med i berättelsen:

  1. I bakgrunden ligger brödundret och med brödet avses alldeles vanligt bröd. Med levande bröd förstår judarna sådant jordiskt/materiellt bröd som aldrig tar slut.

  2. I bakgrunden finns också Ordspråksboken 9 (isynnerhet verserna 1-6) och talet om Vishetens fest. Vi kommer ihåg att i evangeliets prolog Visheten = Logos = Ordet som blev kött och bodde bland människorna. På det här sättet är Jesus Kristus just den som personifierar Visheten, som kallar människorna att ta avstånd från villfarelsen och träda in på förståelsens väg.

  3. I bakgrunden finns också det nya förbundets måltid, Herrens nattvard. Johannes talar inte om den direkt men ändå tillräckligt tydligt. Talet om att äta Kristi kött hänför sig just till nattvarden. Det här blir tydligt därav att de ord som används i vers 11 överensstämmer nästan med nattvardens instiftelseord.

Det brödunder som just hade inträffat var enligt Jesu lärjungar en bisak. Det var onödigt att söka honom bara för brödets skull. Hans egentliga uppgift var att komma med Guds barmhärtighet till människorna. Alltings kärna är Kristi död: Jesus låter sig dödas för hela världens synder och utgjuter sitt blod till försoning för hela världens synder. På det här sättet blir han livets bröd. På det här sättet kallade Visheten till fest eller Gud kallade människorna bort från mörker till livet i hans ljus. Den som är gäst vid denna bjudning har förts från död till liv.

Avsnittets verkliga kulmen är verserna 52-59, som i själva verket upprepar Johannes evangeliums allra centralaste sanning: människorna har en fullständig frälsning i Kristus och bara i honom.

Israels folk knorrar i öknen 6:60-71

Brödundret skapar under inga omständigheter tro, utan är tvärtom ägnat att förstöra den. Hopar av folk hade vält fram till Jesus, men nu gick de lika fulltaligt i en helt annan riktning. Jesu tal om det levande brödet hade sårat och drivit bort människorna. Jesus vet, att ingen kan komma till honom på eget initiativ och att det således också är fruktlöst att ens försöka hindra dem att gå bort. Till och med de tolv lärjungarna tvekade. Alldeles så som Filippus bekänner i Cecarea enligt Markus så bekänner sig också Petrus nu enligt Johannes på motsvarande sätt i Kapernaum modigt och beslutsamt till Kristus.

Så som Israels barn en gång gjorde uppror mot Mose så gjorde också nu folkmassorna uppror mot den Frälsare som Gud sänt. Till Vishetens fest bjuds alla men endast få vill komma och också bland dem svävar förräderiets svarta skugga. Den Messias-hemlighet som Markus framhåller är full av sanning också i Johannes evangelium. Trots det förvekligas Guds plan precis så som vår Herre hade planerat den.