Från villovägar till nästankärlek – 1 Joh. 4

Författare: 
Erkki Koskenniemi
Översättning: 
Boris Sandberg

Vi har nu kommit fram till Johannes första brevs fjärde kapitel. Det här kapitlet är en del av ett större avsnitt (kapitlen 4-5), vars tema är av en rätt tro följer ett rätt liv. I det fjärde kapitlet varnas man först för villoläror och sedan talar man om kärleken till nästan.

Tro inte vilken predikant som helst! 4:1-3

Vid tiden för brevets tillkomst var många kraftiga villoläror i rörelse. Därför var det nödvändigt att varna Guds egna för att alla predikanter är nödvändigtvis inte ute i Guds ärenden. Åhörarna får en måttstock i handen för att kunna skilja mellan en rätt ande och en falsk ande. Den som inte bekänner Jesus vara Kristus, som har kommit i köttet, är en falsk ande, men den som bekänner så är en rätt ande.

Vanligtvis är det ganska svårt att identifiera de falska lärarna, som kritiserats av NT:s författare eftersom vi inte vet mer om dem än bara de varningar vi läser. En villolära som har motarbetats i den tidiga kyrkan är tämligen välkänd. Det fanns de som lärde att Jesus var en andevarelse, inte en verklig person. Eftersom han inte var en verklig person, så kunde han heller inte lida eller åtminstone inte dö, menade man. Eftersom han inte dog, sonade han inte heller synder. Jesus var som en ljusblixt som visade alla människor rätt väg till ljuset. Denna lära var ett ogräs som den tidiga kyrkan var tvungen att arbeta hårt för att utrota.

När vi tillämpar verserna på vår egen tid, noterar vi först det faktum, att det inte är fråga om opassande felfinnariver att bedöma predikanter. Tvärtom kräver Guds ord uttryckligen att vi gör så. Falsk lära är farlig och kränker Guds helighet. Den får man inte gå med på att lyssna till. För det andra konstaterar vi att världen inte alls har förändrats: samma villolära har också nu inflytande bland oss. Vi talar om Rudolf Steiners antroposofi (eller den närbesläktade teosofin eller den kristna filosofin). Exakt samma lärosatser ligger bakom dessa villfarelser. Det är också det som gör Steiner-skolorna problematiska ur kristen synvinkel.

Man övervinner villolärorna genom att bekämpa dem 4:4-6

Mottagarna av brevet hade inte accepterat de falska lärorna, utan de hade vederlagt dem. På det här sättet hade de övervunnit frestelsen av falsk undervisning. Deras egen visdom hade inte bevarat dem, utan Guds kärlek. Gud hade beskyddat sina egna. Och fastän villolärarnas undervisning passar perfekt in i människors tankar - den lära som fötts av världen passar naturligtvis in i världen - så fanns det kvar en grupp av Guds barn som hade bevarats från att falla. Det apostoliska ordet är Guds ord: den för vilken Gud öppnar, han lyssnar till apostlarna. Den som avvisar Gud avvisar också det apostoliska ordet. Gränsen är så enkel och tydlig.

Vi lär oss flera saker om villolärorna. Till skillnad från Guds ord kan villolärorna mycket väl passa in i människors tankar. En falsk predikant kan hållas högt i ära, eftersom rätt undervisning ofta är mycket motbjudande för vår syndiga natur. Det skulle vara lättare att ge upp och överge Bibelns läran - men då skulle man förkasta Gud själv! Fråga gäller något mycket konkret: Den som avvisar det apostoliska ordet förkastar också Gud själv och är i den andes makt som vilseleder.

Älska varandra 4:7-12

Aposteln återvänder igen till att tala om ett sant kristet liv, som kommer av sann lära och tro. Speciellt verserna 7-12 är som en hymn, ett mycket vackert samtal om Guds kärlek och den kristna människans kärlek. Ordet "kärlek" upprepas om och om igen. På ett sätt har vi här motsvarigheten till Pauls berömda "kärlekens höga visa" (1 Kor 13).

Det finns orsak att notera den rätta ordningsföljden: avsnittet talar först mycket starkt om Kristi kärlek och drar sedan slutsatser utifrån det. När det gäller kärlek är det orsak att först visa äkta, hel och brinnande kärlek. Den är synlig för alla där på Kristi kors på Golgata kulle. Gud gav sin enda son till världen. Hans blod utgör försoning för syndaren. Vi står på god fot med Gud eftersom Gud har helat relationerna. Sann kärlek finns inte i våra hjärtan, utan i Gud Faders hjärta. Våra hjärtan värms, men blir kalla igen. Guds nåd är oföränderlig. Den som förstår detta har hittat en berggrund som rider ut alla stormar. Det är den kristna mänskans uppgift att dra slutsatser utifrån Guds kärlek. Eftersom Gud har älskat oss är det vår uppgift att älska vår nästa. På detta sätt får Guds godhet plats i våra liv. Genom de kristnas förmedling strömmar välsignelsen som en flod in i denna kalla och onda värld. Hat ersätts av förlåtelse, hot och hämnd ersätts med välsignelse. På det sättet tar Guds rike redan nu form i denna värld, om än ofullständigt, men fortfarande samlas de första frukterna av Guds kärlek in redan under denna tid och för dem tackar vi den goda Gud Fader.

Alldeles som i förbigående säger Johannes ord som har förvånat många bibelläsare. Varför säger Johannes att ingen någonsin har sett Gud? Vad sägs om Abraham? Vad sägs om Moses? Vad sägs om Jesaja? Eller Hesekiel? Det finns en lång historia av judisk tro i bakgrunden. Hednafolken gjorde avgudabilder och dyrkade dem. För Gamla Testamentets heliga var det omöjligt att avstå från budet att människan inte får och inte kan göra bilder av Gud. Han har inte mänsklig form på det sätt som den som gjuter avgudabilder föreställer sig. Herren är något helt annat. På grund av detta var den efterföljande judiska läran mycket försiktig i den här frågan och ville inte ge någon möjlighet till att missförstå Gamla testamentet. Därför förklarade man, att de heliga i Gamla testamentet i själva verket inte såg Gud själv utan bara Guds härlighet. Vi förstår det här när vi tittar på solen; i verkligheten ser vi inte själva solen utan bara dess bländande klarhet.

Kärlek och frälsningsvisshet 4:13-21

Hur kan vi förbli i tron ända till slutet? Johannes svar är, att detta är en fråga för Guds Ande. Fram till slutet kommer den som tror på Guds Son att hållas kvar. Gud bevarar honom ända till domens dag. Det är vår uppgift att leva i kärlek till vår nästa, för det är så Gud arbetar genom oss. En trygg tillit till Gud driver bort rädsla och ger frid. Den som fruktar evig fördömelse och Guds vrede har ännu inte blivit fullkomnad i kärlek och har ännu inte helt lärt sig djupet av Guds kärlek. Å andra sidan, den som förkastar kärleken till nästan förkastar samtidigt ofrånkomligt också Gud.

Igen har vi lärt oss många saker av det här korta avsnittet. Kärleken som avses i Johannes brev är inte en känsla utan en aktivitet. Ingen kan säga, att han älskar sin nästa och samtidigt lämnar honom att svälta ihjäl. Inte heller kan någon säga, att de älskar Gud medan de fortfarande lever medvetet i strid med Guds ord. Tro, rätt lära och kärlek hör samman. Det ena kan inte existera utan det andra eller det andra utan det ena. När man ställer läran i motsats till livet så är man helt på fel spår. De här två hör oundvikligt och oskiljaktigt samman.

Fortsättningsvis ser vi vad frälsningsvisshet är. Det är kunskapen om Kristi kärlek, den trygga tilliten till Guds nåd. Vissheten finns inte hos oss själva eller i vår tro. Den är i Kristus och i hans kärlek. När en syndare litar på korsets Herre, då slocknar helvetes lågor och Guds frid ger oss redan nu en försmak av himmelens glädje. Detta är något vi har svårt att tror eller förstå fullständigt och det beror på att vi är tröga till att tro Bibelns ord. Det känns otroligt att jag skulle få vara Gud egen precis sådan som jag är här och nu. Detta är ändå sant eftersom det är vad Bibeln lär!