I samband med brevets första kapitel konstaterade vi att uppdelningen i verser i vår kyrkobibel (vilket inte gjorts av författaren själv!) bryter tankegången. Därför lämnades den sista versen i det första kapitlet öppen för att behandlas i samband med det andra kapitlet. Vi repeterar avsnittets struktur igen.

Grundsatsen är undervisningen i den femte versen: "Gud är ljus, och i honom är inget mörker." Sedan börjar vi med hjälp av lärosatserna, som härrör från grundsatsen, att dra upp gränsen: Vad är förenligt med Guds ofattbara härlighet och vad är det inte. Det passar inte att hävda, att man tillhör Gud, och ändå lever i synd (1: 6-7), eller att hävda att man är syndfri (1: 8-9). Nu går vi vidare till nästa lärosats, som leder oss över till det andra kapitlet.

Ljusets barn kämpar mot sin synd 1:10 - 2:2

Avsnittets tredje lärosats förefaller att upprepa de tidigare, men går i själva verket mycket längre. I den inledande delen ligger de i skottlinjen, som i princip erkänner sina synder, men i praktiken förnekar dem. Det är lätt att erkänna, att man är syndare, men mycket svårare att erkänna sina onda gärningar. Men det är vad en kristen alltid borde göra, annars blir Gud en lögnare. Gud kallar oss visserligen syndare och förlåter synderna i Kristi blod; men om vi nu menar att vi är rena, gör vi hela Kristi väg till korset överflödig och samtidigt till en lögn.

Till slut vänder författaren sig till mottagarna av brevet och tilltalar dem "kära barn." Nu är grunden lagd och slutsatser kan dras. Synd är inte förenlig med Guds härlighet, inte heller att människan förnekar sin syndfullhet eller sina individuella onda gärningar. Endast den, som har lärt sig att förstå dessa fakta och som känner Guds helighet, sin egen syndfullhet och den i Guds Sons blod erhållna försoningen, kan lyssna till uppmaningen: Kämpa mot synden! Synd är en farlig och fruktansvärd sak. Och ändå, samtidigt, ekar trösten: Om någon syndar - vilket är ett konstant faktum enligt det första kapitlet och vår egen erfarenhet - har vi en försvarare inför Fadern. Jesus Kristus är försoningen för våra synder, inte bara för våra, utan för hela världens synder.

Ljusets barn älskar Herrens bud 2:3-5a

Den fjärde lärosatsen säger det samma som Herren själv uttrycker enkelt med orden: "Av dess frukt känner man trädet." Det fanns några villolärare som påstod sig känna Guds väg väl. Deras liv var trots det ett varnande exempel. Det passade överhuvudtaget inte alls ihop med Guds härlighet. Därför måste sådana lärare överges och man måste ta tydligt avstånd från dem. För en rätt lärare är Herrens bud kära och härliga. Kärleken till Jesus är inte något obestämbart som svävar i luften, utan den kommer till uttryck i hur man förhåller sig till hans ord.

Även på den här punkten är Guds ord mycket strängt. Vi måste rannsaka oss själva och böja våra huvuden. Vi kommer ihåg undervisningen i det föregående: Ljusets barn får inte förneka sin totala syndfullhet. Det skulle också vara svårt att göra det inför dessa ord.

Vi får också en häpnadsväckande aktuell undervisning. Det finns många lärare, övertygande, fängslande, begåvade. Det känns överraskande att livet hos den som undervisar i Guds ord inte är ens privatsak, och att det inte skulle angå församlingsborna. Tvärtom uppmanas vi att observera hur lärarna lever. Prövostenen utgörs inte av bredden på leendet eller hur djup bugningen är utan hur kärt Guds ord verkar vara i lärarens eget liv. Det handlar om förhållandet till konkreta bibelord. Om lärarens liv inte tål ljuset på den här punkten, så förnekar han genom sitt eget liv sin egen predikan och ingen borde lyssna på honom.

Ljusets barn lever enligt Herrens exempel i 2: 5b-8

Johannes fortsätter med sitt obarmhärtiga hamrande och jämnar villolärarnas byggnader med marken som ett korthus. De påstod sig ha kunskap om och känna Gud väl på grundval av sin egen erfarenhet och kunskap. Det här bemöter Johannes mycket enkelt. Den som är Herrens egen är förpliktigad att ha Jesu offerkärlek som sin egen förebild. Eftersom det inte fanns några spår av detta var undervisningen falsk. Villolärare hade tydligen bjudit på fascinerande nyheter. Däremot ger Johannes det gamla och mycket enkla budet: "Lev efter Kristi exempel!"

Här vill vi upprepa att den kristna tron inte är en teoretisk och svår sak. Den är väldigt enkelt: Man lever ägande Guds nåd och kärlek, lyssnar till hans ord och omvänder sig i enlighet med det. Vår tro är inte mer komplicerad än så. Och ändå räcker det till för att studera och lära sig i en evighet.

Ljusets barn hatar inte sin nästa 2:9-11

Författaren preciserar ytterligare och lämnar inget utrymme för missförstånd. Frågan är hur vi förhåller oss till vår nästa. Den som påstår sig vara Guds egen, men samtidigt hatar sin nästa, visar sig vara en lögnare. Han kan tro sig vara ett barn av ljuset, men i verkligheten lever han fortfarande i mörkret. Den som vandrar i mörkret har gått vilse och vet inte längre var han är eller vart han är på väg. Mörker har förblindat hans ögon och han kan inte längre hitta rätt väg. För den som älskar sin nästa är situationen en helt annan. Detta är en gärning som är förenlig med Guds ära. Därför förblir en sådan person också ett barn av ljuset.

Orden är hårda och blir allt hårdare. Det är inte lönt att börja göra dem mjukare eller bortförklara dem. Det här är vad Bibeln säger, och därmed basta. Kanske förstår vi nu varför vi varnas för den sista domen, och särskilt för att bli dömda av Gud på våra egna meriter. Vår enda trygghet är, att vi har fått förlåtelse för våra synder i Kristi försoningsblod. Dessa stränga bibelavsnitt lär oss att dra rätta slutsatser huruvida vi är Guds egna.

Församlingen lever i trygghet 2:12-14

Johannes vet att han har talat strängt och hårt. Han har haft i sina tankar framför allt de villolärare som sått ut sin giftsådd. Nu är det dags för tröst. Fraserna har tolkats på sitt sätt i vår kyrkobibel, men de måste förmodligen förstås så här: "Jag skriver till er, barn, att era synder är förlåtna i hans namn." Här är det fråga om en väldig serie av Guds nådesförsäkran, som gäller brevets läsare. Det är inte nu fråga om en uppmaning, utan om ett konstaterande: Synderna har förlåtits i blodet av Guds Son. När man blir kvar i denna tro, övervinner man det onda. I villolärorna är det fråga om själafiendens fällor. Det är riktigt, att den apostoliska undervisningen hindrar oss från att falla i dem. Guds härlighet är starkt bländande och världens natt är beckmörk. Den syndiga människan är i säkerhet bara i Kristi Kyrka, fullständigt i det apostoliska ordets vård.

Älska inte världen! 2:15-17

Tron på Kristus är något som man baserar sina dagliga beslut på. Vi råkar ständigt inför val, där vi måste fatta beslut vad som är viktigast för oss. Vi älskar antingen Gud Fader eller den här världen. Jesus säger det samma så här: "Där din skatt är, där är också ditt hjärta." Ger jag efter för mina syndiga lustar och denna världens erbjudanden eller kommer jag ihåg, att jag är ett Guds barn? Det här är konkret kristendom. Johannes första brev hjälper oss i våra valsituationer: Den här världen och allt vad som finns i den kommer en gång att försvinna. Om det är vår skatt, kommer vi att gå under tillsammans med världen som förgår. Om Herren är vår skatt, kommer vi att leva för evigt av Guds nåd.

Antikrister och ändens tid 2:18-25

Guds egna lever inte i den här världen utom räckhåll för det onda. Själafienden söker efter ett byte med hjälp av lögner och falska läror. Johannes talar först om Antikrist i singularis och sedan i pluralis. Antikrists framträdande (anti är grekiska och betyder mot eller i stället för) är ett tecken på den yttersta tiden. Vid den tid då brevet skrevs var många "antikrister" i rörelse. De hade varit kristna, men inte sanna kristna, vilket deras avfall visade. Av deras undervisning kände man igen dem som antikrister. Kärnan i deras falska lära var, att de förnekande att Jesus skulle vara Gud eller Kristus i Gamla testamentet. Senare i brevet behandlas denna fråga mera utförligt. Den som inte vill höra talas om Jesus, har inte heller Gud. Den som har Jesus har också Fadern. Den ursprungliga apostoliska läran gör så att församlingsborna hålls kvar som arvingar till det eviga livet. "Att bli smord" betecknar här den Helige Ande, som församlingsborna hade fått i dopet. Denna Guds gåva bevarar oss ända till världens slut från att avfalla.

Avsnittet innehåller ett antal mycket intressanta ställen vars tillämpningar vi kan diskutera längre fram. Många gånger har vi hört människor säga: "Ja, jag tror på Gud, men varför behöver vi den där Jesus!" En kristendom utan Kristus duger bättre än apostolisk undervisning, menar man. Man tiger om Herrens kors och i stället talar om något mer intressant! Men på det sättet förlorar man inte bara Kristus utan också Fadern! Det finns ingen väg till Gud förutom genom dörren, och den dörren är Kristus. Därför vägrar vi att lyssna på dem som "moderniserar" kristendomen och på inget sätt lyssna till dem som konsekvent förnekar försoningen i Jesus (t.ex. Mormoner, Jehovas vittnen).

Det talas mycket om de sista tiderna. Här ges ett kännetecken på Antikrists uppenbarelse. Samtidigt ser vi att den allra sista tiden ännu inte stod för dörren i skrivande stund, även om det fanns många antikrister i rörelse. Emellertid rörde sig Antikrists skugga redan i villolärarnas aktiviteter. Under hela historien har detta mörker kastat sin skugga över många epoker. Kätteri, kraftfullt bedrägeri, avfall, uppenbart hat och förföljelse av kristna är kännetecken för Antikrists tidsepok. Under vår tid ser vi många tecken som pekar på slutet. Dessa kännetecken visar sig som tydligast just före slutet. Mitt i alla dessa bekymmer kommer vi ihåg att den yttersta tiden för med sig en fullständig befrielse efter den stora vedermödan.

Hur ska jag förbli i tron ända till slutet? 2:26-27

I fortsättningen upprepas den tanke som redan tidigare har skymtat fram: "Smörjelsen", den Helige Ande, bevarar församlingsborna som Guds egna och leder dem fram till hela sanningen. Kätterska lärare leds inte av Anden. Därför sprider de enbart lögn. Till skillnad från dessas läror måste åhörarna hålla sig till den lära de har fått från apostlarna. Författaren säger således, att den Helige Ande bevarar församlingsborna så att de förblir trogna.

Det är gott att veta, att uthållighet i tro inte är beroende av vår egen prestation eller att man orkar. Annars skulle vi inte orka ens leva. Vi får ändå inte glömma att den Helige Ande använder Guds ord som medel. Därför måste vi noggrant lyssna till och läsa ordet och göra bättring i enlighet med det.

De sista verserna av kapitlet (2: 28-29) hör till följande avsnitt. Vi kommer därför att flytta dem till det tredje kapitlet och behandla dem i samband med det.