Guds familj – 1 Joh. 5

Författare: 
Erkki Koskenniemi
Översättning: 
Boris Sandberg

Vid studiet av Johannes första brev har vi fått höra både krävande och stränga ord men också en trösterik och trygg försäkran om Guds nåd. Här i brevets sista kapitel talar Johannes främst om brevets mottagare och tilltalar dem med en uppmaning till inbördes kärlek.

En gemensam far väcker broderskärlek 5:1-4

Johannes vänder sig till sitt brevs mottagare och tilltalar dem. Nu är det inte fråga om världens människor eller mänskligheten i allmänhet, utan uttryckligen om förhållandet mellan kristna. Tron på Kristus kommer inte från människan själv, utan från Gud. Den troende är född av Gud, född på nytt. Men hon är inte det enda barnet i Guds familj, utan Herren har också många andra söner och döttrar. De är alla bröder och systrar till varje kristen människa, barn av samma Far. Den som älskar Far älskar också hans barn, alla dem som på ett lika mirakulöst sätt har fått tron på Gud. Att älska Gud är en mycket konkret sak: Det kommer till uttryck å ena sidan i vår relation till hans egna och å andra sidan till hans bud. Den tro som ligger bakom allt detta är en gåva från Gud, och eftersom den kommer från Gud övervinner den också denna värld. Trons låga slocknar inte utan den bränner och värmer andra med sin kärlek. För tron är Guds bud inte tunga, utan lätt att uppfylla.

Under dessa föreläsningar har vi lärt oss att 1 Joh. innehåller otroligt mycket i bara några få ord. Så är det fortfarande och vi får fördjupa oss i många viktiga saker. Även om det påstås något annat om tron, så kan människan själv inte pressa fram den. Den är en gåva av Gud. Det är precis som med ett barns födelse: Om inte en mor föder, födas inget barn. Om inte Gud föder på nytt eller ger tron som gåva, så kan inte tron uppkomma hos en människa. Här hjälper inte någon religiös påtryckning eller något hot, inte att bilden av kyrkan klarnar eller p.g.a. ett fantastiskt exempel. Tron är och kommer att förbli den Helige Andes gåva. Det gör människan ödmjuk inför Gud. Utan vår egen stolthet och styrka ber vi till Far att han ska uppenbara sin nåd och kärlek för oss. Okunniga om vad vi borde göra, vill vi inte bli stående och vänta på att tron ska komma. För att detta ska ske, bör vi använda Guds Helige Andes verktyg, den heliga Bibeln och sakramenten, dop, syndernas förlåtelse och nattvar-den. Genom dem arbetar Gud i vår mitt och föder och tar hand om vår tro. Annars händer ingenting i detta vårt livs viktigaste område.

Vi talar ofta om trosbröder och -systrar. Det är kanske i samband med den här versen, som det är värt att notera, att det här inte bara är ett vackert talesätt. Vi har en gemensam Far. Inte heller i våra hem gillar föräldrarna att deras barn är i luven på varandra hela tiden. Oenighet mellan barn eller ilska bland familjemedlemmar är en bitter sak för mången förälder. Ömsesidig kärlek gör å andra sidan deras sinnen glada. Detsamma gäller för Guds familj. Inte heller där - och speciellt inte där! - får det finnas rum för ilska och bitterhet.

Guds bud är fullständigt omöjliga för en person som förlitar sig på sina egen förmåga. Hos den som inte tror visar buden hans gudlöshet. Otron böjer sig inte under Guds visdom. En troende är, som vi ofta har betonat vid studiet av det här brevet, ofullkomlig och syndig på många sätt. Ändå böjer sig den tro som Gud gett under Guds givna bud. Inom oss kämpar vårt eget jag mot Kristus hos oss, eller otron mot tron. Enligt det här håller vi antingen fast vid varje cent eller ge bort tusentals euro med gott hjärta, hämnas en förolämpningen med en förolämpning eller förlåter, sover länge på söndagen eller går med Guds folk för att tacka vår Förlossare.

Guds budskap till människorna 5:5-12

I nästa avsnitt är ett mycket enkelt evangelium dolt. Det är inte bara människor som vittnar om Jesus, utan framför allt Gud Fadern själv vittnar om honom. Gud vittnar om sin Son Kristus så här: Gud har gett oss evigt liv i Kristus. Om människan har Kristus, har hon evigt liv. Om hon inte har Kristus, har hon inte evigt liv. Detta vittnesbörd har getts av Gud flera gånger. Det ekade vid tidpunkten för Kristi dop, men manife-sterades också i hans död och uppståndelse. Kristi uppståndelse är Guds stora Amen, genom vilken han visade att han godkände Sonens försoningsoffer för hela världens synder. På det här sättet hör Guds frälsningsverk mycket nära samman med Jesu historiska vandring här på jorden.

Avsnittet 6-8 blir förståeligt, när vi vet, att vissa villoläror vid den här tiden förnekade Jesu lidande och död på korset. De medgav visserligen att Gud erkände Kristus som sin Son, när Jesus döptes i Jordanfloden. Men för dem var Jesus bara en slags gudom och andeväsen, som inte på något sätt kunde lida och dö på korset. Till skillnad från dessa villfa-relser lär Johannes enkelt och nyktert Guds fullständiga sanning: Jesus var förutom sann Gud också sann människa, som utgjöt sitt dyrbara försoningsblod på korset. Hans dop vittnar precis det samma som hans död och den Helige Ande förenar sig med detta vittnesbörd. Vårt eget dop och när vi åtnjuter Herrens måltid innebär det att Gud ger sitt vittnesbörd, inte bara en gång där och då i det Heliga landet, utan fortgående i sin kyrka.

Brevets avslutning 5:13-21

Johannes börjar nu avsluta sitt brev. Avslutningsavsnittet börjar med en glad försäkran om att Guds egna verkligen har evigt liv och ställning som Guds barn. Vi har också den övertygelsen att våra böner kommer att höras i himlen. I detta sammanhang handlar det framför allt om förbön för en annan troendes räkning. Det finns en försäkran om att man säkert kommer att bli hörd och förlåtelse garanteras för Kristi skull, såvida den andra inte har begått en "synd till döds."

Orden "synd till döds" och "synd som inte är till döds" har väckt många frågor bland nutida läsare av brevet. Finns det också sådan synd som kan begås med avsikt? Och finns det en sådan synd att det redan utesluter förbön?

Det är ofta så att Bibeln kräver att läsaren är bekant med mycket prak-tiska situationer och den tidiga kyrkans seder. Den tidiga kyrkan förstod, att den bestod av syndiga människor som behövde nåd och förlåtelse. Fortfarande var det saker som drev en person ut ur kyrkan. Ett sådant fall beskrivs i Paulus första brev till korintierna (kapitel 5). När en person utestängdes från kyrkan gjordes det klart för honom, att Guds nåd och förlåtelse inte längre tillhörde honom. Kyrkans disciplin var hård, men det var en del av den pastorala vården. Den som uteslöts visste åt-minstone att han var på väg till helvetet. Om han ångrade sig och omvände sig fick han komma tillbaka och han fick äga förlåtelsen igen. Det innebar att återvända till hjorden, ge upp villolärorna eller någon grov offentlig synd som människan hade hädat Gud med. Bakom Johannes gåtfulla ord i 1 Joh. är det tydligen just den här praxisen: Det förekom en ständig ömsesidig förbön i kyrkan, där man bad om Guds nåd också för andra kristna. De som förvisades från kyrkan befann sig utanför Kristi verk och denna bön gällde inte dem. De kunde be om bättring och omvändelse, men det är en helt annan fråga.

Det upplevs av oss som överraskande och grymt att lära känna den tidiga kyrkans kyrkotukt. Det är ju inte exakt vad vi utövar idag. Det beror visserligen bara på vår individcentrerade och liberala tid: Det är inte den tidiga kyrkan som gör ett undantag i kyrkans tusenåriga historia, utan det är vi som gör så. Föreställer vi oss att vägen till helvetet har blivit sma-lare och dörren till himlen bredare, när vi inte längre varnar och förmanar människor? Det fanns en klar förståelse av Guds stränghet och barm-härtighet i den tidiga kyrkan. Det ledde till att man tog ansvar för sin nästa, även när extremt hårda medel måste användas. Var är nu vårt ansvar gentemot vår nästa? Är det Kains ansvar, "Är jag min brors väktare?"

I de sista verserna av brevet gör Johannes en bra sammanfattning. Den som är född av Gud syndar inte och är inte i det ondas våld i likhet med världen. Vi blir frälsta på den yttersta dagen för Kristi skull, han som är sann Gud och evigt liv. Den som förnekar honom är en avgudadyrkare och för sådant varnar Johannes strängt.

Således skärper de sista orden i brevet just den sak som hela brevet handlar om. Man måste leva som Guds barn lever och inte som världen, och man måste förbli i Kristus, för han är det enda hoppet för en syndig människa. Det mesta av budskapet i Johannes första brev verkar passa in i dessa två tankar. Det är ett mycket själavårdande och varmt brev, där till och med stränghet och hårdhet reflekterar författarens stora kärlek till läsarna.