Tro och broderlig kärlek – 1 Joh. 3

Författare: 
Erkki Koskenniemi
Översättning: 
Boris Sandberg

En viktig slutsats 2:28-29

Johannes har länge talat om en rätt tro och en rätt kunskap. Till den rätta tron hör som en oundviklig del ett rätt liv som en följd av tron. Den som lär känna den rättfärdiga Guden vill också göra det rättfärdiga i sitt eget liv. Det är ett tecken på att troslivet är fött av Gud. Johannes påminner sina läsare om en fruktansvärd fara. Kristus kommer en gång till dom. De kristna, som inte blivit kvar i honom ända till slutet, förvisas då bort från honom och de har ingen trygghet inför Herren.

Det finns bara några få varningar i Bibeln som är strängare än den som nu är för handen. Det är faktiskt möjligt, att en person kan röra sig i kyrkliga kretsar och framstå som en troende i världen. Vid oroligheterna vid världens slut söker han sin tillflykt i Kristus - men han driver honom bort! Matteus, till exempel, talar om samma sak. Matt. 7: 21-23. Ingen målmedveten bekännelse att man är troende och inte heller några kraftiga under hjälper, när Kristus säger: "Jag känner er inte. Gå bort från mig, ni överträdare!". Många som i världens ögon och enligt deras egen uppfattning är fromma kommer att förgås. Livets väg är smal, dödens väg är bred. Vägvisarna på livets väg bör läsas noggrant mellan Bibelns pärmarna. Vi syndare har vår trygghet endast i Kristus, och av honom ber vi om kraft, så att på vår tro skulle följa ett rätt liv.

Guds gåva 3:1-3

Efter förmaningen kommer Guds gränslösa gåva på tal igen och sedan på nytt förmaningen. Författaren tilltalar åhörarna och delar sin glädjen med dem: Vi kallas Guds barn, och det är vi också, för det är baserat på Guds stora kärlek. Gud har i Kristus tagit oss till de sina redan i den här världen, men framför oss finns det något ännu bättre. När Kristus sedan kommer, förvandlas vi till vad han är. Då finns ingen synd eller olycka mera, utan bara kunskapen om Guds härlighet och kärlek. Delvis sammanflätat med temat glädje är förmaningen till detta: Världen känner inte Gud och känner därför inte heller Guds barn utan känner sig främmande för dem, hatar och förföljer dem. Som Guds egna bör vi komma ihåg, att vi har fått mycket och kommer att få ännu mer. Detta hopp får oss att se på världen med nya ögon.

Ännu en gång ska vi notera att otroligt mycket döljer sig i några korta verser. Vi kan här behandla bara kort vissa intressanta frågor. Som den första ska vi åter igen se vad som är Guds ordning i en kristen människas liv. Även om det i denna värld alltid krävs bevis först och sedan får man en hög position, så är det helt annorlunda i Guds rike. För det första det att jag får vara ett Guds barn allena på grund av försoningen i Kristi blod och sedan det faktum att jag är älskad av Gud, utan några mina egna gärningar och min verksamhet, eftersom han är god. Först efter det här talar vi om våra slutsatser, hur det påverkar våra liv. Om vi inte lär oss den här ordningsföljden kommer vi aldrig att finna ett gott samvete.

För det andra får vi en glimt av det kommande livet. Hurudana är vi i det eviga livet och vad gör vi där? Bibeln ger inte något detaljerat svar. Det bästa svaret är, att vi blir lika Kristus (se 1 Kor 15). Vårt vanliga jag bevaras, så att vi kan bli igenkända. Den rika mannen kände igen Lazarus och Abraham, men något hade förändrats. Mycket mer vet vi inte, men vi antar att Guds gåva är mycket mer än vi kan ana i det här avseendet.

För det tredje ska vi upprepa att Guds egna är inte av denna världen och kommer därför inte att uppnå någon större popularitet. Vi är underliga och vi kommer att förbli underliga. Vi får inte vänja oss av med denna underlighet. Även här är det bra att komma ihåg att vår kära konungs Jesu Kristi främsta kännetecken – som också hans egna bär – är lidandet.

Synden bör undvikas 3:4-10

I enligt med det här brevets karakteristiska och viktiga drag förändras synvinkeln till det motsatta efter löftet om barmhärtighet. Det betonas på nytt att det är viktigt att dra oundvikliga slutsatser utifrån den kristna tron. Synd är en livshotande fråga och är inte förenlig med Kristi härlighet. Kristus kom för att ta bort världens synder, inte för att välsigna dem. Skärpning är driven till sin spets i verserna 8 och 9: Den som gör synd är av Djävulen, den som gör det rättfärdiga är av Gud. Det är inte bara det, att den som är född av Gud inte får synda, utan att han inte kan synda.

Även här måste man komma ihåg, att det inte är vår uppgift med de här studierna att bortförklara Guds ord och lära oss att slingra oss eller komma med undanflykter. Ordet är i all sin stränghet tillräckligt tydligt och kräver endast att man är läskunnig för att förstå det. Det är ingen idé med att göra åtskillnad mellan stor synd och liten synd, eftersom texten inte ger någon möjlighet till det. Synd som synd. Det finns bara två herrar, Djävulen eller Gud. Oavsett vilken man följer så kommer det till uttryck i ens liv.

När vi på samma sätt skärper Guds ords absoluta krav ser vi avsnittets natur. Det här är inte fråga om en teoretisk reflektion över hurudan en troende person är. Avsnittet är parenetiskt eller förmanande redan från början. De stränga orden är riktade uttryckligen till dessa syndiga, som av nåd är Guds barn. Först är det nåd, sedan kommer uppmaningen som hör samman med den.

Kärleken är en konkret sak 3:11-18

Rätt lära leder oundvikligen till ett rätt liv, till ett liv i kärlek. Kärlek är inte bara ett begrepp, utan den tar form i vardagen som en tjänst och en praktisk aktivitet. Detsamma gäller för falsk lära och vrede, som inte heller blir utan konsekvenser. Kain dödade sin bror, vars leverne var bättre än hans eget leverne. Också kristna kan uppleva en sådan avundsjuka och ilska, men det borde inte förvilla någon eller täcka över flödet av kärlek. Hat gör människan till en mördare i Guds ögon även när inte dödsstöten ges och man stängs ute från Guds rike. Kärleken tar igen till sin förebild Kristi lidande och leder till att vi tjänar vår nästa. Det hindrar att hjärtat stängs för den lidande nästan.

Vers 17 innehåller en svåra frågan för oss finländska kristna. Denna fråga är så svår att till och med Bibeln inte kan ge svar på den. Om vi har mycket och den andra ingenting och vi stänger våra hjärtan för honom, kan Guds kärlek då förbli i oss? Vi har lärt oss att småsnålt stänga våra hjärtan för en människa i nöd. Vi stänger dörren till våra hem, stänger av TV:n för att inte behöva se de lidande och förtränger de hungriga och lidande ur våra egna tankar. Våra kläder kostar tiotals euro, våra möbler hundratals, våra bilar tiotusentals och våra hem hundratusentals euro. Vi har råd med allt det här om vi bara lägger manken till. För den lidande människan och för Guds rike tycker vi att femtio euro är mycket, att ge hundra är en omöjlighet och tusentals är en stor överdrift. Vem har lärt oss att räkna på det här sättet?

Gud känner hjärtana 3:19-20

Avsnittet är svårt att förklara, men torde förstås så här: Broderskärlek kommer med sin egen gåva: Den som delar med sig av sitt eget vet att han leds av Guds sanning. Ändå är hjärtats anklagelse en bekant sak för en kristen, i synnerhet om vi inte förnekar vår synd enligt Johannes absoluta krav (1: 8). Men Gud är större än vårt hjärta. Han känner oss och ger nåd till sina egna.

Sammandrag 3:21-24

Johannes har gett många förmaningar. I kapitlets sista verser gör han en sammanfattning. Den som följer Guds sanning kan leva frimodigt inför sin Herre och också veta att hans bön blir hörd (jfr Johannes 16:23-26). Guds sanning är dock enkel: Det är vår uppgift att tro på Jesus Kristus och att älska vår nästa. Detta att älska är inte vilken viskning som helst, utan lydnad för Kristi bud. När man lever på detta sätt säger den Helige Ande också sitt amen i hjärtat hos den kristne.