1 Kor. 14 – Församlingen kommer samman

Författare: 
Erkki Koskenniemi
Översättning: 
Boris Sandberg

I kapitel 13 klargjorde Paulus vad som ligger till grund för all kristen verksamhet. Även om någon skulle ha vilka gåvor som helst, så är de till ingen nytta om kärleken saknas. Så länge du skryter och är stolt över dina egna gåvor så är de bara till skada. De bygger inte upp församlingen utan bryter ner den. Om de kristna, i all sin kärlek, ser att de hör samman och tillhör en och samma levande organism i Kristus kommer situationen att förändras. Då är de olika gåvorna en stor Guds välsignelse.

Paulus har gett sig till tåls och skrivit det 12: e kapitlet först och sedan det 13: e kapitlet och ger först nu detaljerade instruktioner om hur de olika gåvorna ska användas. Utan föregående avsnitt skulle instruktionerna säkert ha klingat för döva öron.

Profeterande och tungotal i gudstjänsten 14:1-25

I början av kapitlet diskuterar Paulus två nådegåvor i detalj, profetia och tungotal, och ger instruktioner.

Tungotal är extatiskt tal under inflytande av Anden. Det består mestadels av bön eller lovprisning av Gud. Ingen som hör det förstår det, inte ens talaren själv. Talet kan förstås endast genom en annan nådegåva, gåvan att kunna uttyda eller förmågan att tolka tungotalet till ett språk som åhöraren förstår.

Den person som har profetians nådegåva talar på ett annat sätt än den som talar språkligt sett begripliga ord till sina åhörare. Profetian påverkas ändå av Anden och talaren kan vara i extas. Orden kommer inte från honom själv. Guds Ande avslöjar för honom något som inte kommer av hans egna tankar. Profetian är inte alls nödvändigtvis en förutsägelse om framtiden. Det betyder snarare att Gud öppnar människans öga till att se vad de andra inte ser i nuvarande situation. Till exempel visar verserna 24-25 hur en profet kan se även de mest hemliga tankarna hos människan.

Hur användes då dessa gåvor i Korint och hur borde de användas enligt Paulus?

Problemet med den som talar i tungor är att ingen förstår hans tal. I Korint störde det uppenbarligen ingen, men Paulus plågades av det och det på basen av enkelt bondförstånd. Hans besök i Korint skulle inte bli till någon nytta om korintierna inte förstod ett enda ord av vad ha sa. Den som talar i tungor är som en främling för åhörarna så länge som de två inte förstår varandra.

Vid församlingens sammankomster leder det här till konstiga situationer. Den ena talar länge och den andra håller med hans tal genom att säga sitt amen, men vad talaren faktiskt sa har åhöraren ingen aning om. Av den här anledning kan tungotalet inte göra en icke-troende till en troende (21-22).

Av det här följer att var och en som talar i tungor måste be om gåvan att kunna uttyda. Det här säger Paulus trots att han själv är oöverträffad i att tala i tungor i jämförelse med korintierna. Utan att förakta sin egen gåva, säger han att han inte kommer att använda den i församlingens gudstjänst. Dess plats är inte där, om det inte finns någon som kan uttyda.

Med tanke på profetian är det annorlunda och därför finns det bruk av den också i gudstjänsten. Profetens tal är till uppbyggelse, uppmuntran och tröst för åhörarna. Till skillnad från tal som ingen förstår, är det till nytta för församlingen.

Paulus tar ett exempel som förefaller överdrivet: Om det finns många som profeterar i en församling och en som saknar tron kommer in till gudstjänsten, kommer t.o.m. hans mest hemliga tankar att bli avslöjade inför församlingen. Det här skulle vara ett mäktigt vittnesbörd för den, som kommer in, att Gud finns i församlingen. Också en utomstående förstår profeternas tal; således kan denna nådegåva väcka tro hos den som inte har del i tron. Det är annorlunda med tungotalet, som utan förklaring leder bara till förvirring hos åhörarna och till att bekämpa tron.

Instruktioner för gudstjänsten 14:26-40

I slutet av det avsitt som består av kapitlen 11-14 lyckas Paulus komprimera sin undervisning i mycket korta regler, som han ger till församlingens vägledning. Vers 26 är inledning till avsnittet som omfattar verserna 26-40, som täcker alla de ämnen som kommer att diskuteras i fortsättningen, nämligen
a) tungotal och dess tolkning
b) uppenbarelse (profeterande)
c) undervisning.
Tyvärr ger Paulus inte instruktioner för psalmsången.

a) Vad gäller tungotal och dess tolkning (27-28) är saken klar. I varje enskild gudstjänst får högst två eller tre som talar i tungor träda upp. Man bör inte tala samtidigt som någon annan. Om det inte finns någon som uttyder får ingen tala i tungor. Här ovan har Paulus gjort motiveringarna klara: om det inte finns någon som uttyder, tala då för dig själv och till Gud. I församlingens gudstjänst bör man bara säga det som åhörarna förstår.

b) Enligt Paulus kan uppenbarelse (profeterande) höra till församlingens gudstjänst och han har visat här ovan att han uppskattar det. Också i den här saken måste det ske med ordning. Endast två eller tre profeter kan tala i samma gudstjänst. En viktig del av profetian är ”att bedöma”, det vill säga att utvärdera huruvida profeten talar i enlighet med den apostoliska tron eller inte. Om en profet önskar tala samtidigt som en annan, får han inte avbryta den andre utan han måste omedelbart tiga. Man accepterar ingen tävlingsmentalitet i församlingens gudstjänst. En profet kan vara tyst och vänta på sin tur.

c) Verserna 33b-35 innehåller undervisning. Paulus tar på nytt upp frågan gällande de korintiska kvinnornas uppträdande vid gudstjänsterna. I kapitel 11 tillät han en självklar praxis att kvinnor kunde profetera och uppträda i offentlig bönejänst, men han insisterade på att de skulle hålla huvudet täckt. Tydligen var det så, att när uppenbarelsen kom, hade kvinnorna i Korint tagit av sig sin huvudduk och signalerade på det sättet sin frihet. Det här accepterades inte av Paulus. Anledningen till det kan ses i kapitel 14: Paulus tillät inte kvinnorna i Korint att bli lärare i gudstjänsten. I det första brevet till korint skriver Paulus ofta diplomatiskt, men nu är förbudet att tiga helt ovillkorligt.

Enligt många forskare motsäger sig Paulus själv, när han tillåter kvinnor att uppträda i kapitel elva och förbjuder det i kapitel fjorton. Men om man läser båda avsnitten noggrant, finns det ingen konflikt. I kapitel elva tillåter Paulus bruk av profetians nådegåva och i den offentliga bönejänsten. I kapitel fjorton förbjuder han en annan form av tal. I vilket fall som helst så avser Aposteln inte något tisslande och tasslande som störde ordningen. För den sakens skull hade han inte behövt lägga all sin auktoritet i blöt (Jn. 37-38).

De frågor som nämns i vers 35 hjälper oss att förstå vad Paulus menade: Predikan i den tidiga kyrkan bestod ofta av ett samtal där läraren ställde frågor till den församlade menigheten. Den som ställde frågorna ledde samtalet. Någon av åhörarna kunde försöka röva åt sig den plats som tillkom den som ställde frågorna eller lärarens plats. Detta hade uppenbarligen hänt i Korint. Därför befaller Paulus strängt de korintiska kvinnorna att ställa sina frågor till sina män hemma. Betydelsen är tydlig: Församlingens kvinnor får inte fungera som lärare i gudstjänsten.

I slutet av kapitel fjorton ger Paulus entydiga instruktioner och kräver att de följs. Korintierna ensamma kan inte bestämma huruvida de ska följa reglerna eller ej. Guds Ord har inte kommit från Korint, men det har kommit till dem som till otaliga andra städer. En enskild församling får inte genomföra en reform i strid med den sed som råder i alla de andra församlingarna. I Korint hänvisade man tydligen till profeternas uppenbarelser och till de andliga ledarnas auktoritet. Nu sparar Paulus inte på sina ord: Vad Paulus skriver till Korint är Herrens bud. Enligt den nuvarande förståelsen bör vers 38 översättas enligt följande: "Om någon inte erkänner detta, blir han själv inte erkänd [av Gud].". Lagen är därför tydlig: Det som Herrens apostel skriver är Herrens befallning och den som inte erkänner detta står utanför Kyrkan.

Ingen profet kommer att bli så andlig, att han kan göra denna lag ogiltig. Det är därför som allt måste ske värdigt och med god ordning. Vad som menas med "värdigt” och ”ordning" bestäms inte av Korint eller av den lokala kyrkan i allmänhet utan av Herrens apostel, som hänvisar till Herrens bud.